Foto: Bildbyrån
Det var en fruktansvärt märklig situation som utspelade sig på Stamford Bridge i helgen. Kepa Arrizabalaga vägrade gå av planen – och tränare Maurizio Sarri vägrade avbryta bytet. Mitt emellan stod en spelklar Willy Caballero, och i soffan satt alla vi TV-tittare och undrade va fasen det var frågan om. Nu har Chelsea satt sig i en PR-mardröm som bör ge kommunikationsavdelningen några sömnlösa nätter.
Jag förstår Arrizabalaga. Med bara minuter kvar av förlängningen hade han chansen att som 24-årig rookie i England bli Chelseas stora straffhjälte. I en ligacupfinal. Mot Manchester City. Själv hade jag nog vägrat byta även om benet var av. ”Äsch, skärp dig coach, så illa är det inte”. Därför förstår jag också varför Arrizabalaga vart så tokig som han blev när Sarri, enligt min mening, förhastat beslutade att byta ut honom.
Och där stod Maurizio Sarri. Beslutet var taget, och vilken typ av manager skulle han egentligen vara om han vek sig i det läget? Auktoriteten stod på spel och hela fotbolls-Europa tittade. Jag förstår att det infann sig en känsla av ”Här är det jag som bestämmer, nu finns det ingen återvändo. Nu kommer du av!”.
Mitt emellan stod en vilsen Willy Caballero som till slut nog inte visste varken bak eller fram.
Ett tvådelat Chelsea-läger
Nu måste Chelsea bestämma hur man vill hantera denna PR-mardröm.
Det första alternativet är att straffa Arrizabalagas beteende med böter eller avstängning för att upprätthålla Sarris och ledningens auktoritet. Före detta Chelsea-spelaren Chris Sutton vill gå ännu längre. ”Varför drog inte de andra spelarna av målvakten från planen? Kepa borde få sparken, inte Sarri”. Att indirekt straffa Arrizabalaga för att han önskar att fortsätta spela kan dock ses som diktatoriskt och ha motsatt effekt, speciellt med tanke på att Arrizabalaga faktiskt hade rätt – han var kapabel att avsluta matchen.
Det andra alternativet är att ledningen låter Arrizabalaga få rätt, och går ut med en officiell ursäkt där Sarri uppmuntrar Arrizabalagas önskan att fortsätta spela och därför ber om ursäkt för sitt förhastade beslut. Bland annat Jose Mourninho har varit inne på detta och sa i en intervju idag att ”målvakten ville visa sin personlighet, hans självförtroende, att ville stå under straffläggningen och göra räddningar, och det gillar jag”. Jag tror Sarri skulle ha mycket att vinna på att ta the high road och backa sina spelare – men det skulle också skicka signaler att han helt förlorat greppet om omklädningsrummet.
Det tredje alternativet är att egentligen inte göra någonting, alternativt gå ihop och beskriva det hela som ett stort ”missförstånd”. Problemet med det är att alla som såg matchen eller har sett situationen i efterhand förstår att det här var mer än bara ett litet missförstånd. Att ljuga och försiktigt försöka sopa det hela under mattan skulle därför bara sänka trovärdigheten i botten hos alla inblandade. Då får Sarri stå där som en maktgalen tyrann med tappat sin ansikte och Arrizabalaga förfäster sin image som olydig barnunge.
Igår kom ett uttalande från Chelsea.
Gissa vad dom valde?
Lämna en kommentar